Mobilpanik
Åkte in till stan för att luncha på nyöppnade Espresso house på Östra larmgatan tillsammans med Katarina vid halv två-tiden innan idag. Vid hållplatsen här hemma hade jag uppe min mobiltelefon för att kolla vad klockan var. När jag sedan klivit av vagnen i Brunnsparken kollar jag lite snabbt i väskan så att mobil och plånbok är med, ni vet så där som man brukar göra innan man är redo att "göra stan". Jag hittar då inte min mobil. Får lite lätt panik, ser att vagnen fortfarande står kvar på hållplatsen men har stängt dörrarna vilket betyder att den när som helst kommer att åka. Vad göra? Ska jag rusa fram, banka på dörrarna och kräva att bli insläppt för att kunna kolla om jag glömt mobilen där? Men tänk om jag tappade den redan på hållplatsen i Kviberg då när jag hade uppe den för att kolla klockan? Nej, säger jag åt mig själv, du har bara kollat för slarvigt i väskan, det klart att den ligger här någonstans. Sätter mig ner på gatan, vänder typ in och ut på väskan men hittar den INTE. Nu får jag kalla kårar utmed ryggraden, börjar hyperventilera och tusen tankar rusar runt i huvudet. Min mobil! MIN MOBIL! PAAAANIK!
Springer ikapp en kille och frågar om jag får låna hans mobiltelefon för att ringa min egen mobil, kanske kanske kanske att någon vänlig själ på vagnen (eller vart jag nu tappat mobilen) svarar i den och så kan vi bestämma en mötesplats så att jag får den tillbaka. Men icke, signal efter signal går fram men ingen svarar. Killen säger till mig "Det var surt det här du, du får gå samma väg tillbaka till hållplatsen igen och se om du har tappat den utmed vägen" (jag hade då tagit mig en bit bort från Brunnsparken). Jag gör detta, utan några större förhoppningar och inte ligger det någon mobil och skräpar på gatan någonstans inte. Träffar Katarina för att luncha, vi beger oss till först till Telias butik vid Kungsportsplatsen och ber dem att låsa mobilen för utgående samtal och sms. Ringer Västtrafik och förklarar vad som hänt. Hon jag pratar med kollar upp att den vagnen jag åkte med ska gå tillbaka som en 9:a mot Angered och passera Brunnsparken igen kl. 15:01. Hon tycker jag ska haffa vagnen då och fråga chauffören om hon/han fått in någon mobiltelefon. Samtidigt stöter Katarina på en gammal polare på stan och när han fått reda på vad som hänt säger han bara "Den mobilen ser hon inte igen, inte en chans, det här är Göteborg". Under lunchen fortsätter vi att ringa men det är bara upptagetton hela tiden, någon lägger alltså bara på när vi ringer. Fan fan fan! Vi skickar ett sms till den i stil med "Jag vill ha tillbaka min mobiltelefon. Det är faktiskt min och inte din. Du kan få pengar, bara jag får tillbaka min telefon". Inget svar. Skickar ett snabbt sms till Viktor från Kattas mobil: "Min mobil har blivit stulen, ring inte eller sms:a till den. /Pernilla" Stressar tillbaka till Brunnsparken efter att Katta gått tillbaka till jobbet. Ber till Gud att chauffören ska ha fått in en mobil.
Inte för att min mobil är värd så värst mycket, det är just känslan av att någon annan kanske sitter och läser MINA sms och mms, kollar igenom MINA bilder och numren i MIN telefonbok.
Vagnen kommer, jag går på och frågar med hjärtat i halsgropen om chauffören händelsevis fått in en mobiltelefon? "Jaaa, det har jag" svarar hon och letar fram en mobil ur ett litet fack brevid sig. Hon håller upp den. Jag ser den. Det är min! Det är min mobil! Min Nokia!! "Tack gode Gud" är allt jag får ur mig. "Jag hittade den när jag sopade vagnen" säger chauffören.
Jag måste alltså vara född under en lycklig stjärna eller vad det är man säger. Nu har jag glömt min plånbok på centralstationen i Göteborg (en gång för länge sen) och min mobil på en spårvagn. Båda gångerna med lyckligt slut. Sånt borde inte hända. Men det är underbart att det ändå händer!
Springer ikapp en kille och frågar om jag får låna hans mobiltelefon för att ringa min egen mobil, kanske kanske kanske att någon vänlig själ på vagnen (eller vart jag nu tappat mobilen) svarar i den och så kan vi bestämma en mötesplats så att jag får den tillbaka. Men icke, signal efter signal går fram men ingen svarar. Killen säger till mig "Det var surt det här du, du får gå samma väg tillbaka till hållplatsen igen och se om du har tappat den utmed vägen" (jag hade då tagit mig en bit bort från Brunnsparken). Jag gör detta, utan några större förhoppningar och inte ligger det någon mobil och skräpar på gatan någonstans inte. Träffar Katarina för att luncha, vi beger oss till först till Telias butik vid Kungsportsplatsen och ber dem att låsa mobilen för utgående samtal och sms. Ringer Västtrafik och förklarar vad som hänt. Hon jag pratar med kollar upp att den vagnen jag åkte med ska gå tillbaka som en 9:a mot Angered och passera Brunnsparken igen kl. 15:01. Hon tycker jag ska haffa vagnen då och fråga chauffören om hon/han fått in någon mobiltelefon. Samtidigt stöter Katarina på en gammal polare på stan och när han fått reda på vad som hänt säger han bara "Den mobilen ser hon inte igen, inte en chans, det här är Göteborg". Under lunchen fortsätter vi att ringa men det är bara upptagetton hela tiden, någon lägger alltså bara på när vi ringer. Fan fan fan! Vi skickar ett sms till den i stil med "Jag vill ha tillbaka min mobiltelefon. Det är faktiskt min och inte din. Du kan få pengar, bara jag får tillbaka min telefon". Inget svar. Skickar ett snabbt sms till Viktor från Kattas mobil: "Min mobil har blivit stulen, ring inte eller sms:a till den. /Pernilla" Stressar tillbaka till Brunnsparken efter att Katta gått tillbaka till jobbet. Ber till Gud att chauffören ska ha fått in en mobil.
Inte för att min mobil är värd så värst mycket, det är just känslan av att någon annan kanske sitter och läser MINA sms och mms, kollar igenom MINA bilder och numren i MIN telefonbok.
Vagnen kommer, jag går på och frågar med hjärtat i halsgropen om chauffören händelsevis fått in en mobiltelefon? "Jaaa, det har jag" svarar hon och letar fram en mobil ur ett litet fack brevid sig. Hon håller upp den. Jag ser den. Det är min! Det är min mobil! Min Nokia!! "Tack gode Gud" är allt jag får ur mig. "Jag hittade den när jag sopade vagnen" säger chauffören.
Jag måste alltså vara född under en lycklig stjärna eller vad det är man säger. Nu har jag glömt min plånbok på centralstationen i Göteborg (en gång för länge sen) och min mobil på en spårvagn. Båda gångerna med lyckligt slut. Sånt borde inte hända. Men det är underbart att det ändå händer!
Kommentarer
Postat av: ena
Vilken tur att du fick tillbaka den! Jag satt och var på helspänn hela tiden jag läste ditt blogginlägg fram till att du skrev att du fick tillbaka den! Haha.
Trackback
