SPRÅK OCH MAT
Idag har jag funderat på språk och mat. Inte tillsammans dock.
När jag gick mot spårvagnshållplatsen vid Viktoriagatan fördes mina tankar in på det där med språk. Jag passerade nämligen (på den relativt korta vägen) ett flertal människor som pratade en annat språk än mitt eget. Först en familj som talade engelska. Alltid lika faschinerande att höra små barn som pratar engelska. Dom pratar ju perfekt jävla engelska! Dom är typ bara tre år! Jag vill också! (Inte vara tre år alltså utan kunna prata flytande engelska). Ni vet när dom säger något i stil med "Mum! I'm tired!" med sådan där härlig brittisk accent. Ja ja, nog om mitt vurmande för brittiska barn.
Passerade sedan två män på cykel som pratade tyska. Det är också ett språk som jag vill lära mig. Inte för att det är vackert utan för att det verkar vara ganska lätt att lära sig eftersom det tillhör samma språkfamilj som svenskan. Sedan är det lite coolt på nått sätt att kunna tyska för det låter så hårt, räcker att man säger en mening på tyska för att sätta sig i respekt liksom! Sista språket jag hörde var persiska (gissning!). Snacka om ett språk som skiljer sig från vårt, hade nog tagit tid att lära sig. Men säkerligen väldigt praktiskt att kunna.
Dagens andra funderande kretsade kring mat (Viktor skulle väl i och för sig hävda att mina tankar alltid kretsar kring mat). Jag hade nämligen gått av vagnen hemma i Kviberg, trött och hungrig. Hemma i kylskåpet visste jag att det låg fisk och väntade på mig. Vit, tråkig, smaklös fisk. Jag älskar mat. Jag älskar GOD mat. Tanken på att behöva äta mat som jag inte tycker om till middag fick mig nästan att börja gråta. Så viktigt är det med (rätt) mat för mig. Hemma väntade som tur var någon med högre blodsockernivå än mig själv och som därmed kunde tänka betydligt klarare, vilket resulterade i en snabb titt i frysen och vips! så behövde jag inte äta fisk!
Gråt...
Skratt :D
... men fisk som e så smaskande götteli gött.
